Frågor och svar om min ångest ♥

Allas ångest är olika så klart men detta är hur min ångest känns, inget annat. Jag har inte ångest eller panik ofta längre, men det känns ändå viktigt att ta upp eftersom psykiska sjukdomar behövs pratas om. 

1. Vad får du ångest av? Jag får ångest av att känna att jag måste göra någonting som jag inte vill. Kan vara att gå till skolan, att hålla en redovisning, att träffa nya människor, att gå till tandläkaren eller vad som helst. Om jag inte vill göra det får jag ångest. Dock är det en stor skillnad mellan ångest och panikångest. 

2. Hur känns din ångest? Ångest känns som att luften blir tunnare och det blir svårt att andas, jag blir yr, trött och rädd. Jag försöker komma på en enkel lösning på mitt problem och går det inte kommer tårarna. Jag får ont i huvudet och känner mig illamående svimfärdig och om jag kan kryper jag gärna ner under täcket och sover en stund. De gångerna det hänt i skolan försöker jag hitta någon att krama och prata eller att gråta. Om jag inte gråter ut all ångest sitter den i hela dagen.

3. Hur känns en panikattack för dig? Jag har fått panikångestattacker ungefär 5 gånger i mitt liv hittills och för mig känns det som jag tror att det känns att kvävas till döds. Man känner sig fast i sin egen kropp, luften tar slut, man blir rädd, svettas man hamnar som utanför sin egen kropp och blir helt stel samtidigt som man skakar. De två första gångerna trodde jag att jag skulle dö, jag hyperventilerade, kände mig helt borta, var yr och ångesten bara skrek i mitt huvud. Dessutom har jag hörselhallucinationer (haft sedan jag var liten) och dom bara skrek på mig. Det värsta är dock att min egen kropp gör detta mot mig, det är ingen annan som skadat mig, det är jag själv. Om man ska förklara på ett bildligt sätt känns det som att en klon utav mig själv trycker ner mig under vattenytan och jag långsamt drunknar. Paniken slår ut, jag vill slåss och skrika men det går inte, min kropp är som förlamad. Jag känner hur lungorna fylls med vatten och det svartnar för ögonen, jag försöker hålla dom öppna och hålla andan och simma upp till ytan men det går inte för att min klon håller fast mig tills jag nästan dör. Precis innan jag blir medvetslös drar klonen upp mig och slänger mig på marken där jag hostar upp vattnet och skakar och gråter. Sen försvinner klonen, tårarna tar slut och jag reser mig upp igen, livrädd för att hamna där under ytan en gång till.

4. Varför fortsätter man vara rädd för panikattacker trots att man varit med om attacker förut och VET att de är ofarliga och att de går över relativt snabbt? Även om dom är ofarliga så är det ju hemskt i stunden. Om du har mensvärk så tänker man ju på att det gör ont, att det är jättejobbigt och tar en alvedon. Man tänker ju inte att det är ofarligt och därför inte spelar någon roll? Det gör ju ont ändå! Samma med panikångest, man mår dåligt i stunden och då spelar det ingen roll att man inte dör av det - det är hemskt ändå.

6. Lider du av någon diagnos? Hur kändes det att få den? Misstänkte du att du hade en diagnos innan den fastställdes? Vad har du för diagnos? Hade du några fördomar mot personer som lider av psykisk ohälsa? Har du stött på några fördomar nu när du har diagnosen? Äter du medicin? Går du i samtalsterapi? KBT? Jag är diagnoserad med panikångest och social fobi. Jag fick medicin, men det kändes inte rätt att ta den och första gången jag försökte svälja det stora pillret fastnade det i halsen och jag kräktes upp det. Varje gång jag försökte igen fick jag kväljningar, så det gick inte. Jag bestämde mig för att göra upp en plan mer skolan och familjen där jag skulle ta ett steg framåt och inte kastas in i nya saker direkt. Tex hade jag stora problem med redovisningar, så första gången jag skulle göra en sådan gjorde jag det för läraren i ett halvsläkt rum helt utan ögonkontakt. Nästa gång var det tänt, och med lite ögonkontakt. nästa gång var några av mina närmsta kompisar där och stöttade mig, och så fortsatte vi. Ett steg i taget mot det mål vi satt upp. Nu senast höll jag en redovisning framför hela klassen, utan ögonkontakt med det blev så klart godkänt ändå och det känns jättebra att klara av det. Jag har kommit jättelångt och känner knappt av min social fobi längre, och ångesten har minskat massor. :)

Det kändes bra att få en diagnos för mig, för det betydde att jag inte inbilldade mig och att jag blev trodd. Jag trodde först att läkaren skulle tro att jag var hypokondriker, men han var jätteförstående faktiskt så det kändes jättebra. Det var jag som tog initiativ till att träffa psykläkaren. Jag har inga fördomar. Den enda fördomen jag stött på är att jag överdriver, att alla har ångest, att alla har social fobi osv, men att alla inte gnäller om det. Att jag låtsas är också vanligt. Man blir inte trodd. Skulle jag säga att jag hade brutit benet skulle folk aldrig säga "Är du säker?", "Du kanske bara har stukat benet" eller "Alla bryter benet ibland, sånt är livet". Jag går inte i terapi eller KBT, men jag har lyckats jobba med mina diagnoser ändå. Jag tog tag i mina problem tidigt och jag hade därför lindriga problem. Jag har även en superbra familj och en mamma som är bipolär som verkligen förstår mig och stöttar mig och hjälper mig med allt.

7. Vad skulle du vilja säga till en anhörig till en person med ångest? Att inte ifrågasätta. Att försöka hjälpa eller erbjuda hjälp men aldrig tvinga sig på. Att inte bli sårad om en person med depression eller social fobi ställer in ett möte eller inte vill följa med på festival. Att läsa på om den psykiska sjukdom den anhöriga har och försöka förstå. Att aldrig säga "Det är bra att göra det", "Skärp dig" "Alla måste göra saker man inte vill" eller "Jag mår också dåligt ibland men jag gör det ändå" osv osv. Det hjälper inte utan gör bara saker värre.




Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback