När ska inseminationen ske? Svar på tal!

"Spännande att läsa din blogg :) jag har själv haft barnlängtan sen jag var ca 5 år gammal. Blev gravid när jag var 19 med min dåvarande pojkvän men vi gick skilda vägar för ett par år sen. Idag är jag 28 och har längtat efter ett syskon till mitt barn sen han var bebis. Det var anledningen till att det inte höll med pappan, han ville inte ha fler barn. Nu har jag letat efter en normal man i flera år men hittar verkligen ingen alls så har liksom du beslutat mig för insemination:) kommer följa din blogg! Har du tänkt när det ska ske? Vill du inte flytta hemifrån och så först? Tänkte eftersom du ville inreda garderoben :P"

Hej, vad roligt att du gillar min blogg! Fantastiskt att fler ser insemination som ett val, önskar dig all lycka med det! Drömmen för mig skulle vara att bli gravid innan 2018, men det kan ju ta längre tid än så jag tar ingenting för givet. Barn är en gåva, inte en självklarhet men det är min önskan i alla fall. Jag har en liten lista på saker jag vill bocka av innan jag gör mitt första försök (förhoppningsvis i höst).

1. Jag ska ta studenten! Det är bara 60 dagar kvar nu och jag är så fruktansvärt taggad. Jag vet att vissa känner sig så vilse efter studenten, "vad ska jag göra nu då" är det många som tänker men jag tror att känslan jag kommer att känna när jag springer ut den 16 juni 2017 är FRIHET. Frihet att göra vad jag vill, när jag vill. Jag har haft många tuffa år i skolan av olika anledningar och nu är det snart över. Jag kommer att sakna vissa saker ja, men ett nytt kapitel i mitt liv börjar den 17 juni 2017. 

2. Jag ska ta mitt körkort. Jag är ju 20 år snart och jag har haft ett par körlektioner men inte mer än så. Det har varit så mycket med skolan och jag har helt enkelt inte haft tid, men jag vill verkligen aldrig mer vara beroende av andra människor. Jag vill kunna åka dit jag vill när jag vill, känner jag för att åka till Ikea en dag tex så vill jag bara kunna hoppa in i bilen och åka iväg - inte böna och be någon att köra mig, boka in buss eller vänta tills någon jag känner ska iväg. Jag vill kunna åka på road trips med vänner, jag vill kunna åka och storhandla själv, jag vill kunna skjutsa mina framtida barn dit dom behöver åka och alltid kunna komma och hämta dom direkt om det skulle vara något. Min pappa har fått åka till så konstiga ställen och hämta mig under mitt liv och jag kan inte komma på hur han skull ha löst de situationerna utan körkort. Körkort är också frihet i mina ögon och nu efter praktiken ska jag börja övningsköra på riktigt. 

Så när dessa mål är avklarade kommer jag att göra mitt första bebisförsök, vilket verkligen är den bästa motivationen av alla. Så till nästa fråga, om jag inte vill flytta hemifrån först? Svaret är nej. Det finns många anledningar till det men den största är nog att jag inte vill "slösa" på mina bostadsköpoäng än. Jag vill inte använda dom på en tvåa nu när jag vet att jag kommer vilja ha en 4-5a i framtiden, för när jag väl använder dom börjar man ju om på ruta ett igen. Sen så tänker jag att om jag får några komplikationer eller liknande i en framtida graviditet så vill jag inte bo själv. Om jag skulle bli sängliggande skulle mamma ändå få bo hos mig så då kan jag ju lika gärna bo kvar. Jag är ändå bara 20 år, det finns inget som säger att jag måste flytta hemifrån. Jag har själv bott med min mamma och min mormor under en period i mitt liv och det funkade ju bra, jag älskade att bo hos mormor och få träffa henne så ofta. Så om mitt framtida barn får bo hos sin mormor ett tag ser jag det inte som annat än positivt. Sen vill jag utbilda mig också, och att plugga som ensamstående med lägenhet osv skulle bli väldigt svårt och det skulle bli jobbigt ekonomiskt.

Jag kanske flyttar direkt när jag fått mitt första barn om det finns en billigt lägenhet och jag känner för det, jag kanske flyttar när jag gått klart min utbildning och fått ett jobb så att jag kan flytta till min perfekta lägenhet direkt istället för att mellanlanda på vägen. Eller så flyttar jag när jag fått mitt andra barn (om jag ens får ett barn men utgår ifrån detta nu bara för sakens skull) och känner att jag vuxit in och känner mig bekväm i mammarollen. Jag vet inte när jag kommer att flytta, jag trivs bra i mitt rum nu och vi bor i en stor lägenhet så det är inte som att vi inte skulle få plats med eller eller två personer till. Min kompis funderade till och med på att flytta hit ett tag efter en sommar när vi umgicks mycket och hade en vuxen människa kunnat bo här så ser jag inte varför ett barn inte skulle kunna det?

Jag har ingen brådska att flyga ut från boet ännu, och eftersom jag älskar att krossa normer så känner jag mig väldigt nöjd över det. Jag tänker leva som jag vill och som jag tror kommer att vara bra för mig och för mina framtida barn, jag vet att jag kommer för sneda blickar från folk men man lever faktistk bara en gång så vem orkar bry sig om vad andra tycker egentigen. Det är bara slöseri med tid! Visst skulle det vara roligt att skaffa en egen lägenhet och inreda den osv, men jag känner inget behov av det just nu. Jag älskar min familj och lever gärna med dom ett tag till, att leva ensam kommer jag ändå att behöva göra i framitden så varför stressa med det? Dessutom skulle jag älska att mitt framtida barn fick en nära och stark relation med min mamma och hennes man :) 

I detta rum bor denna 9 åriga pojken tillsammans med sin mamma, sin pappa, sin syster och sin morfar. 

I detta rum bor denna 7 åriga flicka med sina föräldrar och två syskon. Syskonen sover på en madrass på golvet medan föräldrarna sover i sängen. Huset har ett rum. 

Här sover en 4 årig hemlös pojke. När man jämför dessa barns rum med genomsnittets svenska barns rum så kanske man inser att det inte är så farligt om två syskon delar rum, om man som förälder får sova i vardagsrummet för att barnen ska få egna rum, om ens barns rum är litet eller om man bor hos sina föräldrar trots att man har barn. Det finns värre saker i världen, jag tror bara att vissa blir blinda av att bara se en sida av myntet. Ja, normen i Sverige kanske är att ett barn har två föräldrar och har ett stort, eget rum men barn far inte illa bara för att vissa föräldrar inte följer normen. Hoppas ni förstår hur jag tänker, jag försökte förklara så grundligt jag kunde för att ni inte ska missförstå mig. 

Hoppas du fick ett bra svar på din fråga, svarar gärna på fler av era frågor. Kram!



hej, hittade precis till din blogg, jag undrar bara varför du vill vara ensamstående mamma?

Sen är jag inte så påläst om det här med insemination men gör dom det i Sverige på ensamstående i din ålder?

Blev lite nyfiken bara, hoppas de e okej att jag frågar :)

2017-04-21 // 10:03:23

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback