Skulle du ändra något i ditt liv om du fick chansen?

Jag skulle inte göra det.Jag har gått igenom flera otroligt jobbiga perioder i mitt liv, mina föräldrars skilsmässa, när min bästa vän försökte begå självmord, mobbingen som pågick i två år och gymnasiet som har varit både den jobbigaste och den bästa tiden i mitt liv. Jag har varit så psykiskt sjuk att jag manipulerat alla runt om mig att göra som jag vill. Jag tvingade till exempel min pappa att åka utomlands med mig för att jag inte kunde hantera mitt liv just då, vilket nästan inga känner till eftersom jag skäms ögonen ur mig för hur jag "tvingade" honom. Jag tog ett sabbatsår när jag äntligen hade slutat nian för att jag behövde återhämta mig efter två år av konstant mobbing och när jag kom tillbaka till verkligheten hade jag förlorat mig själv. Jag var bara ett skal av personen jag en gång varit och även om personen jag en gång varit kanske inte var den bästa så var det i alla fall bättre att vara någon.

Jag fick "diagnoserna" social fobi och panikångest och blev sjukskriven från en kurs som jag inte klarade av, jag kunde inte äta med mina klasskompisar, jag utvecklade en ätstörning, jag satt själv på rasterna vid toaletterna och kollade på Youtube och jag var tystare än någonsin innan. Jag just nu och jag för snart tre år sedan är som två helt olika personer, jag är verkligen min egen motsatts idag och det är jag så glad över. Jag var så rädd förut, så rädd att ingen skulle tycka om mig för den jag var, att jag inte skulle få några vänner, att jag skulle bli mobbad igen och att det skulle gå dåligt för mig i skolan så istället för att försöka och misslyckas stängde jag folk ute och levde i min egen lilla bubbla. Var tjejerna i klassen elaka mot mig? Nej, absolut inte. Tvärt om! Men jag var inte redo för gymnsiet än, jag behövde växa som person och utvecklas.


Jag har så många gånger funderat på att hoppa av gymnaiset, vilket kanske är oförståeligt för vissa eftersom jag har bland de högsta betygen i klassen, vunnit en tävling inom det jag utbildat mig till och är engagerad i både elevråd och studentkomitee. Ser man mig ur ett annat perspektiv ser det nog ut som att jag glidit igenom gymnasietiden på en räkmacka och fått bra betyg serverat på ett silverfat men både jag och alla som känner mig, speciellt mina lärare och min rektor vet att så är inte fallet. Jag har kämpat för att stå där jag står idag, jag har slagit mig fri från två enormt jobbiga psykiska sjukdomar och pluggat stenhårt för att få det jag har idag. Jag förtjänar det.

Gymnaiset är inte slut än men allt som jag haft ångest för och tyckt varit jobbigt är förbi och jag är så mycket starkare än jag var för snart 3 år sedan. Jag har fått så himla fina vänner, bland annat en som jag hoppas att jag kommer att hålla kontakten med livet ut. Jag har gått från att vara en blyg, tyst tjej med dåligt självförtroende och självkänsla till en nästan pskiskt frisk person men många fina vänner. Jag är stark i mig själv, jag är uttåtriktat, positiv och glad, jag har idag bra självkänsla och ett bra självförtroende och det går fruktansvärt bra i skolan nu. Jag älskar mig själv, jag älskar mina vänner, min familj och mitt liv. Från att ha varit på botten och kämpat för att ens ta mig ur sängen på morgonen står jag här nu starkare och lyckligare än någonsin, jag är levnadsglad och känner mig inte rädd inför framitden utan jag längtar efter den. 2017 är mitt år, och alla år här efter ska bli minst lika bra. Det går att ta sig ur alla svackor man har, tro mig. Det har inte varit lätt men det är värt det. Tack till alla som har stått vid min sida genom livets gång, alla ni som hjälpt mig när jag mått som sämst och alla ni som visat mig att livet är värt att leva. Jag älskar er mer än ni kan förstå, tack för att ni alltid funnits för mig och ni vet att jag alltid kommer att finnas för er. 

Tack för att du läst, det betyder mycket för mig. KRAM!
 



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback