Det här med att förlåta...

Jag har aldrig varit speciellt bra på att förlåta, även om jag försökt. Jag har alltid varit den typen av person som är långsint och som kommer ihåg varje snedsteg något tar men jag vill inte vara den personen längre. För länge har jag drömt om dessa personer, för länge har jag drömt om att förlåta och för länge har jag fått en klump i magen när jag hört deras namn. Det räcker nu. Vi är alla runt tjugo nu, vi är vuxna, några av oss har jobb och några studerar. Jag orkar inte vara arg längre, jag vill inte vara arg längre. 

Jag minns för några år sedan när jag hade bråkat på två av mina närmre kompisar i några år, vi sa inte hej om vi såg varandra på stan och de hemsökte mina drömmar. När jag satte mig nej och funderade på saken så insåg jag dessutom inte ens kom ihåg vad det var vi bråkade om, så jag skrev meddelanden till de båda på facebook och vi redde ut allting. Idag kan jag se tillbaka på vår tid som nära vänner utan att tänka på de få åren som vi av fortfarande okänd anledning bråkade och det är så skönt. De har dessutom inte dykt upp i mina drömmar sen dess.

Så är dock inte fallet den här gången. Jag minns majoriteten av bråken med dessa andra personer, jag minns saker de sagt och saker de gjort. Jag minns hur allt började och hur allt slutade och det gör ärligt talat ont fortfarande. Det gör ont att minnas även om det är viktigt att ha erfarnhet för att undvika att samma saker händer i framtiden. Jag orkar inte se dessa personer i mina drömmar längre, jag vill drömma om annat och jag vill gå vidare med mitt liv. 

Du som skadade mig både fysiskt och psykiskt under tre år. Du som trakasserade både mig och mina vänner, förstörde våra saker och gjorde min psykiska ohälsa värre än innan. Du som sänkte både min självkänsla och mitt självförtroende för vad jag trodde var för gott. Du som skrattade när vi bad dig att sluta. Du som aldrig gav mig ett svar på varför du gjorde det du gjorde mot mig och mina vänner. Jag förlåter dig.

Du som låtsades vara vår vän. Du som ljög mig rakt upp i ansiktet och högg mig i ryggen. Du som försökte vända mina vänner emot mig. Du som sa att jag var anledningen till dina sämre val i liv och dina dåliga betyg men sedan lyckades få samma dåliga betyg trots att jag höll mig undan. Du som utnyttjade mig och mina vänner för status, för nöje och för din egen agenda. Du som aldrig uppskattade allt vi gjorde för dig och hjälpte dig med. Jag förlåter dig. 

Du som upprepade gånger svek mig, gick bakom min rygg och gjorde dåliga val. Du som aldrig visade uppskattning eller tackade oss för det vi gjorde för dig. Du som sårade mig djupt för många gånger och aldrig bad om ursäkt från hjärtat. Du som aldrig prioriterade rätt och lät mig stå ditt kast. Du som var som en syster för mig och som krossade mitt hjärta om och om igen. Du som aldrig verkade förstå hur mycket jag stått ut med för din skull, hur många nätter jag legat sömnlös och grubblat över dina problem och hur många gånger jag valt dig för alla andra. Du som svek min familj och inte ens kunde se dem i ögonen och be om ursäkt. Du som inte ansåg att vår vänskap och allt vi gått igenom tillsammans var viktig nog att försöka rädda. Jag förlåter dig. 

Det här var ett tungt inlägg att skriva, speciellt de sista orden i varje stycke. Jag har aldrig varit en person som kastar ord hur som helst, säger jag ett ord så menar jag det. För mig har ord stark betydelse och just dessa ord är väldigt speciella för mig eftersom jag så sällan använt dem. Jag hoppas att det här kommer hjälpa mig att släppa det som hänt och gå vidare med en mindre tyngd på axlarna. Jag hoppas även att jag genom att lära mig att förlåta i längden kommer att bli en mer ödmjuk person och att jag kommer att kunna bli en ännu bättre förebild för mina framtida barn. Tack för att du tog dig tiden att läsa detta. :)




Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback